Stå på dig.

 

Stå på dig.

Bara då vinner du respekt

När grupperingar, politiska eller ideologiska, inte tål saklig, omdömesgill kritik av den egna verksamheten,

När dessa saknar självinsikt och kritik och utmålar sig som offer,

När dessa i övermod och arrogans tar till alla vapen för att eliminera de som framför kritik,

När dessa förhäver sig, slår sig för bröstet och "slaktar" motståndare

då hör dessa grupperingar inte hemma i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.

Kritik, som är välment, som lyfter och hos mottagaren framkallar insikt och fananamna, en motivation att sikta högt och att prestera ännu bättre, en sådan kritik kan bara leda framåt.

Jag kan ha fel, men tänker så här. När jag vänder taggarna utåt vid välgrundad kritik då är det dåligt bevänt med min självkänsla, att jag till varje pris och nästintill desperat måste undanröja de kritiska rösterna.

Tänker att då är fundamentet till den politik, den ideologi, som blir utsatt för berättigad kritik, mycket vacklande och "ihålig", dvs när man inte vill acceptera oliktänkande i ett samhälle, i vilket man vill skapa sig en plattform.

En sådan politik, ideologi saknar existenberättigande, eftersom den bygger på förtryck, ignorans och dominans.

Den är inte bärande eftersom den brister i tolerans och medkänsla för de, som förväntas sympatisera med denna politik resp ideologi.

En politik, ideologi, som strävar efter att utse syndabockar och som själv slår sig för bröstet måste för det gemensammas bästa med alla till buds stående medel motarbetas.

En sådan atmosfär lockar i själva verket hos motståndarna fram självbevarelsedrift, övertygelse, framtidstro mm.

En sådan atmosfär dånar slutligen fram som en tsunami och därefter är sig inget likt.