Svenskt rättsväsende lider av hederskulturell dyslexi i hanteringen av barnäktenskap

Svenskt rättsväsende lider av hederskulturell dyslexi i hanteringen av barnäktenskap

Den 9e december föll den 8e domen i äktenskapstvångsbrott. Samtliga misstänkta, dvs. den bortgifta 14-åriga flickans föräldrar och hennes 25-årige kusin friades.

 Föräldrarna gör ett lyckat men välbekant försök, som många andra föräldrar i en hederskontext, att manipulera rättsväsendet. Bakgrunden är att flickan förälskar sig i en kille. Föräldrarna ogillar dotterns val. De förbereder ett giftermål med flickans 25-årige kusin bosatt i Danmark. När jag läser domen så ser jag ett mönster som brukar ge sig till känna i läsningen av rättsfall som rör hedersrelaterad brottslighet nämligen föräldrarnas/gärningsmännens/de misstänktas raffinerade försök att vända på genren och framställa sakförhållandena i en helt annan dager än vad misstankarna gäller. Här är några exempel:

Föräldrarna i det aktuella fallet påstår:
- Att det inte förekommit någon vigselceremoni utan en fest.
- Att festen var på dotterns initiativ för att hon och föräldrarna ville få slut på skvaller om att dottern och kusinen setts tillsammans på en festival och att dottern ville genom festen skryta hos sina kompisar att hon minsann är i ett förhållande.
- Att det råkade bli många gäster.
- Att de ringar som dottern och kusinen bytt med varandra inte var vigselringar utan de hade råkat köpa ringar till varandra som presenter.
- Att ingen imam var speciellt anlitad för att viga kusinerna utan det visade sig att en av gästerna råkade vara en imam.
- Att de verser som imamen reciterade ur Koranen inte var en del av vigselceremonin utan det är vanligt förekommande att Koranen reciteras vid fester.
- Att imamen upprättade ett äktenskapskontrakt och frågat dottern om hon ville ha kusinen till make, är hörsägen och inte ägt rum.
- …..

Det finns allvarliga svagheter i förundersökningsarbetet. Polisen har inte kunnat lägga beslag på äktenskapsbeviset. Det är bara ett vittne som bekräftar att hon sett imamen och hört flickans mor berätta att dottern har ingått ett avtal inför imamen. Förundersökningsarbetet kunde definitivt göras bättre. Det allvarligaste problemet med domen är att föräldrarna lyckas manipulera domarsidan. Rätten köper i princip de flesta av föräldrarnas tillrättalagda uppgifter. Rätten ser inte att flickan försatts och agerat i utsatt belägenhet. Flickan har sagt att hon fortfarande är kär i sin pojkvän men att hon inte kunde säga emot föräldrarna. Utsatt belägenhet kan knappast ta sig tydligare uttryck än det flickan säger. Rätten borde vara på det klara med vad utsatt belägenhet innebär och hur det kan ta sig uttryck.

Det finns drygt 360 anmälningar gällande misstanke om äktenskapstvång sedan lagen om barn- och tvångsäktenskap infördes 2014. Det finns totalt 8 domar varav en villkorlig dom och denna som är friande. Tillämpningen av denna lag och lagen mot kvinnlig könsstympning, som infördes 1982 och som resulterat i 3 domar sedan dess, tyder tydligt på att svenskt rättsväsende lider av hederskulturell dyslexi. Befintliga lagar kan skärpas och nya kan stiftas men de blir relativt tandlösa om lagtillämparna inte kan vad hedersrelaterat förtryck och våld har för karaktär, bevekelsegrunder, uttrycksformer och sanktionssystem.