En väldigt fin artikel! All heder till Annie Lööf och Jan Björklund för att de inte sålde sin själ till Mephistopheles för att vinna en ministerpost.

En väldigt fin artikel!

All heder till Annie Lööf och Jan Björklund för att de inte sålde sin själ till Mephistopheles för att vinna en ministerpost.

Nej. Rakryggat hade varit om man konsekvent sagt att vi gärna ser en Alliansregering, men måste vi välja kommer vi att prioritera att inte ta stöd av SD före det. 

Den sortens tydlighet är avgörande för demokratin och för människors möjlighet att göra ett informerat val. 

Nu valde man bort det, och jag har svårt att tro att det inte var medvetet i syfte att inte tappa väljare som eventuellt skulle föredragit motsatta prioritering.

Dom har väl såld sin själ när dom röstade nej till Kristenson. Påstås ju vilja ha alliansregering. Hur då frågar jag mig? Nej, Annie Lööf är allt annat än rakryggad. Hon driver en agenda för att själv bli statsminister. Gör vad som helst för detta. För Lööf är det bara Lööf som gäller. Inte svenska folket.

Det var en historisk dag i svensk politik. Och ett historiskt nederlag.

Detta kommer att upprepas till leda. Men vad som också måste sägas är att historien inte bara sker. Vi är inte bara drivved, utan kan och måste välja väg.

Moderatledaren Ulf Kristerssons förslag till regering föll i riksdagen. Föll tungt. Precis som väntat.

Röstsiffrorna blev 154 ja mot 195 nej. Alla ledamöter i M, KD och SD röstade för Kristersson. Samtliga ledamöter i riksdagens övriga fem partier tackade nej till vad som skulle ha blivit en svag, smal högerregering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning där de rödgröna bjöd motstånd.

På nejsidan stod två allianspartier, Liberalerna och Centern. Precis som de lovat.

"Det är en unik händelse att allianspartier röstar emot en borgerlig statsminister. Det är nog det största som hänt i borgerlig politik på 40 år", konstaterade en besviken Kristersson efter nederlaget i kammaren.

Det lär också ha varit första gången i modern tid en av talmannen föreslagen regeringsbildare – oavsett partifärg – avvisades av kammarens ledamöter.

Bildandet av alliansen inför riksdagsvalet 2006 var även det en historisk händelse i svensk politik. Nu är denna allians, som förvisso levt på lånad tid, slagen i spillror. Trots alla försäkringar från de fyra borgerliga partiledarna om att samarbetet ska fortsätta är det svårt att se hur de skador alliansen tillfogat sig själv ska fås att läka.

Nöjdast av alla i riksdagens kammare denna dag var förmodligen Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Han ser en historisk möjlighet med ett nytt politiskt landskap som öppnar sig.

I detta nya landskap drar sig Centern och Liberalerna till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – "helt naturligt" för det är "där de hör hemma", förklarade Åkesson.

Moderaterna och Kristdemokraterna närmar sig däremot en tänkt konservativ allians – M, KD och SD.

"Det är naturligt, det är så jag vill ha det", fastslog Åkesson belåtet.

Precis: Åkesson vill skapa ett nytt konservativt block. När liberaler säger det avfärdas det som strunt. När SD-ledaren säger det måste han tas på orden.

Blockpolitiken dör, men återuppstår i ny skepnad. Där vill Åkesson vara kungamakaren. Och så småningom kung.

Ingen rolig dag för Ulf Kristersson att få denna kärvänliga björnkram av Åkesson samtidigt som Annie Lööf och Jan Björklund vänder honom och Ebba Busch Thor (KD) ryggen.

Centerpartiet kommer i dagens omröstning att rösta nej till att ge ett nationalistiskt, populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande", sade Lööf.

Björklund avfärdade illusionen om att en M-KD-regering skulle kunna vila på Sverigedemokraternas stöd utan betydande eftergifter till Åkesson:

"SD skulle snabbt bli det nav kring vilket all politik cirkulerar."

Inte ens med de bästa intentioner kunde Kristersson och Busch Thor ha drivit allianspolitik. Bara vad de möjligen tror är allianspolitik, men verklig allianspolitik kan bara utformas gemensamt, när samtliga fyra partier sitter runt förhandlingsbordet.

Lööf och Björklund har likaså rätt i att detta är en fråga mycket större och viktigare än enskilda sakpolitiska ställningstaganden. Det handlar om ideologiska och moraliska principer. Det handlar om att inte göra sig beroende av ett parti som vill se ett helt annat Sverige än dagens liberala demokrati.

Historien är inte ödesbunden. Vågen av högerpopulism och konservativ nationalism som Sverigedemokraterna är en del av skördar nu framgångar i land efter land. Just därför är det viktigt att bjuda motstånd.

Det skifte i det politiska landskapet Åkesson så förnöjt beskriver ska inte tyst accepteras. Det ska motverkas. Det sker genom att slå vakt om de principer och värderingar det liberala samhället vilar på. De principer Sverigedemokraterna ringaktar: öppenhet, människors lika värde, humanism.

Det är många som i dessa tider frammanar spöken ur Europas blodiga och totalitära 1900-tal. Och det är viktigt att lära av historien. Men det finns inget oundvikligt i dess gång. Historien upprepar sig bara om människor låter det ske.

Människor är inte det förflutnas fångar. Människor kan förändra historiens lopp. Människor kan ställa sig på rätt sida av historien.

Det var detta som skedde i Sveriges riksdag denna gråkalla novemberdag.

https://www.hd.se/2018-11-14/en-historisk-dag-i-riksdagen-och-en-bra-dag?utm_source=fb&utm_term=649693f1-a99d-59cc-87ff-11b961e54cf6&utm_medium=list-bottom&utm_campaign=ushares&fbclid=IwAR2OUh9kHM6QjA3l3LBOD6s_jvPny_5PRWPuBR1__Rsup8hSpJSpufDPRpQ