På väg hem får jag ett SMS att jag har ett paket hos ett ombud. Åker dit. -Hej, jag ska hämta ett paket, säger jag.

På väg hem får jag ett SMS att jag har ett paket hos ett ombud. Åker dit. 
-Hej, jag ska hämta ett paket, säger jag. 
- Hej, vad är det får nummer?, frågar killen bakom kassan.
Jag ger honom numret. Efter en stund kommer han med mitt paket. Innan jag tackar för mig säger han: eid mubarak! 
- Förlåt, vad sa du?, frågar jag. 
- Är du muslism? Det är eid al adha idag. 


- Aha, svarar jag.
- Ska du vara med och fira eid på Gamlia? Där hålls en kollektiv bönestund.
- Nej, jag är inte muslim, säger jag.
- Aha, jag trodde du var muslim, säger killen.
Denna korta konversation väckte många minnen hos mig. Jag är lågstadiebarn. Dagen innan eid al adha tar far hem en kalv. Han är inte ensam om det. Flera av de manliga grannarna har också med sig hem något får, lamm, en get eller till och med en ko. Vi barn hinner umgås en del med djuren, klappa dem och härma deras läten. Dagen efter kommer en äldre manlig släkting hem till oss. Han pussar mig och mina bröder på pannan och sträcker fram ena handen till mina systrar för att få den kysst av dem. De vägrar kyssa hans hand och i stället hälsar på honom artigt. Han var en spinkig man.

Hade gjort pilgrimsfärden till Mecka och Kallades för haji. Han hade sett den stora offerceremonin där tusentals får slaktas under pilgrimsfärden och såg det som sin plikt att slakta kalven far hade köpt dagen innan. Han ber en av mina systrar att hämta en kniv. Kavlar upp armarna. Tar ett fast grepp om knivens skaft. Går emot kalven och leder den mot vår bakgård. Är noga med att rikta djurets huvud mot Mecka. Med stor möda brottar han ned kalven. Jag och andra barn från kvarteret flockar runt honom och kalven. Vi får bevittna kampen mellan hans kniv och kalvens strupe. Djuret gör motstånd, sparkar och skakar på huvudet, han håller på att tappa greppet om djuret. Kniven är vass men inte tillräckligt funktionsduglig för att slakta en kalv med. Han skär i kalvens strupe. Djuret fortsätter att göra motstånd och ger ifrån sig ljud som vi barn uppfattar som hjärtskärande jämmer. En del av oss vänder bort blicken eller ryggen. De orkar inte. En del andra vill spela tuff men ändå kramar om närmsta kamrats hand mkt hårt. När han har skurit djurets strupe halvvägs, sätter han sig på djuret och med båda händerna lyfter kalvens huvud och bryter dess nacke. Blodet forsar i starka strålar. Han tappar kalven på allt blod annars blir köttet haram, får vi höra.

Efter slakten kom styckningen. Vi barn fick gå runt och knacka dörr med påsar fyllda med kött. De delarna som ansågs vara ”delikatesser” var förstås reserverade för närmsta släktingar eller de finaste/rikaste familjerna. De fattiga familjerna fick ta emot de sämsta bitarna. Denna särbehandling gick inte att ta miste på. Sedan lagades festmåltiden med kalvköttet i. Jag äcklades av festmåltiden. Bilden av den plågade kalven var i stark dissonans med den lyxigt dekorerade festduken. Jag kom att undvika rött kött. Med åren blev jag vegetarian. Vägrade gratulera eid al adha.

Förutom de brutala inslagen med djurplågeri finns det också en annan dimension av eid al adha som bör få varje modern människa som värnar om barns fri- och rättigheter, främst deras rätt till kroppslig integritet att inte gratulera denna tillställning av djurplågeri. Jag syftar på filosofin bakom det. Detta är kopplat till Abrahams (en central gestalt i de tre abrahamitisa religionerna) tilltag att offra sitt barn/sin son för att visa sin lydnad under och sin lojalitet mot en bekräftelsetörstig och narcissistisk manlig gud. Genom att vara bered att på guds befallning ta livet av sitt barn banar Abraham, eller myten om Abraham, vägen för barnamord. I stället för att föräldern ska stå för trygghet och säkerhet i barnets liv, talar myten om Abraham att barn är ting som föräldrarna äger och att de besitter rätten att på någon högre auktoritets befallning göra vad de vill med barn dvs. lemlästa dem, könsstympa dem, misshandla dem och i värsta fall ta livet av dem. Hedersmord är en kvarleva av en sådan syn på barn, dvs. som föräldrarnas egendom.

En syn som är i skarp kontrast till t.ex. Khalil Gibrans skarpsinniga beskrivning av relationen barn-föräldrar. I detta utdrag ur Profeten skildrar han denna relation i följande ordalag:

Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer er med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen som flyger
älskar Han också den båge som är stadig.

Nej, jag vill inte gratulera en tillställning mot de ovan beskrivna bakgrunden. Med det inte sagt att muslimer och främst barn i muslimska familjer inte förtjänar ljusare och humanare högtider.
Devin Rexvid