Hyperaktiva barn: trauma eller stress under barndomen?

Hyperaktiva barn: trauma eller stress under barndomen?
Man måste lägga mycket tid för barnen man ska alltid göra barnen glada inte göra ledsna 

Det kan dölja sig en känslig verklighet bakom hyperaktiva barn. Ibland medicinerar vi bara dessa beteenden. Det kan verka förvånande, men vi gör detta utan att förstå de faktorer som ligger bakom vissa beteenden. Vissa barn lider av stress, kommer från kaotiska hem eller lider av emotionella tillstånd.

Vi kommer börja med att påpeka att detta är ett väldigt känsligt ämne. Det är ett är känsligt ämne för sjukvårdspersonalen och ett komplext ämne för familjer med barn som har fått diagnosen ADHD. Det finns först och främst många psykologer, psykiatriker och neurologer som anser att ADHD inte existerar, varken med eller utan hyperaktivitet.

Detta beteendesyndrom visar sig på många olika sätt. Enligt Murphy and Gordon (1998) tenderar det att drabba 2-5% av alla barn. Det kan uppkomma innan 7 års ålder. Om det inte ges en ordentligt diagnos och korrekt behandling är det troligt att dessa barn kan komma att lida av ångestproblem och även depression som vuxna.

Vi har känt till fall med hyperaktiv och impulsiva barn med koncentrationsproblem sedan 1800-talet. Den brittiske pediatrikern Sir George Frederic Still (1868-1941) var den förste som beskrev detta tillstånd. Både kliniska psykologer och psykiatriker försvarar nuförtiden existensen av ADHD.

Det finns dock något som de poängterar över allt annat: vikten av korrekt diagnos.

Hyperaktiva barn har inte alltid ADHD

Det finns nervösa barn som uppvisar utmanande, våldsamma och störande beteenden i skolan. Det finns också barn som är rastlösa och inte kan nå sin fulla kognitiva potential p.g.a. att miljön i klassrummet inte passar deras utbildningsbehov.

Vi har därför två olika verkligheter som inte kan klassificeras på samma sätt under termen ADHD. Det är inte alla till synes lata, störande och bråkiga elever som faller under samma kategori. Dessa barn hade dragit nytta av en skolplan som varit anpassad för deras beteendesyndrom.

Andra barn behöver dock annan typ av hjälp. I vissa fall kan det ligga någon form av trauma bakom ett hyperaktivt barn. Det kan exempelvis handla om kaotiska eller traumatiska familjemiljöer. I dessa fall kommer barnen inte att bli hjälpta av medicin och en förändrad utbildningsplan.

En berömd studie

Nicole Brown är en skolpsykiatriker som arbetar vid John Hopkins sjukhus i Baltimore. Hennes studie publicerades av flera tidningar för ett väldigt specifikt syfte: att informera rörande behovet av precis, känslig och lämplig diagnos.

Dr. Brown presenterade den information hon hade samlat vid ett årligt akademiskt pediatrikermöte. Hon rapporterade att många barn med ADHD inte var hyperaktiva. Dessa barn var stressade och uppvisade tecken på trauma.

I dessa fall fungerade varken beteendeterapi eller medicin. Detta rörde sig om mer känsliga situationer. Hon upptäckte att anledningarna till dessa barns hyperaktivitet rörde sig om dysfunktionella familjer och traumatiska händelser som barnen hade drabbats av.

Vikten av korrekt diagnos av hyperaktiva barn

Läkarna Marc Ferrer, Oscar Andión och Natalia Calvo utförde en intressant studie. Syftet var att särskilja de symptom som uppstått under vuxenlivet mellan trauma, borderline personlighetssyndrom och ADHD. Vi vet att trauma orsakar beteenden som påminner om hyperaktivitet. Då barnet växer växer upp kommer effekterna bli mer allvarliga.

• Det är därför viktigt att man upptäcker problemet så tidigt som möjligt.
• Ett okoncentrerat, impulsivt och nervöst beteende är inte alltid ett tecken på ADHD. Detta är något som lärare och vem som helst som dagligen jobbar med barn bör känna till.
• Ibland är de bakomliggande orsakerna motgångar som barnet stött på, problem inom familjen och stress från barndomen.
• Barnpsykiatriker och kliniska psykologer vet att det bör utvärdera barnets familj och den komplexa miljö som barnet befinner sig i.

Vi bör dessutom poängtera en annan viktig aspekt. Föräldrar till barn som blivit korrekt diagnostiserade med ADHD vet att de inte har skulden för detta syndrom. De har dock en svår process framför sig. De bör ägna sig åt de behov som ett hyperaktivt barn har med hjälp av stöd från skolan.

utforskasinne

Hyperbarn: överbeskyddade barn och stress

Hyperbarn är en produkt av hyperkontrollerande föräldrar. Det är en ny och intressant trend som förbiser viktiga aspekter av barndomen, som exempelvis att leka, vara utomhus, att vara uttråkad och att stöta på problem. Detta är ett resultat av en uppfostran som är alltför överbeskyddande.

Ett hyperbarn svarar andra innan sig själv. Med andra ord har de inte mycket tid för att upptäcka sig själva och utvecklas socialt, vilket annars är vanligt förekommande under barndomen.

Vad innebär termen hyperbarn?

Termen ”hyperbarn” och ”hyper-föräldraskap” är koncept som är relaterade till att ha barnen under kontroll. Som ett resultat av detta kommer de att distansera sig från aktiviteter som är vanliga för barn i deras ålder. Det slutar med att de blir personer som inte är självständiga eftersom de förväntas vara perfekt.

Termen uppstod i USA och är traditionellt relaterat till konceptet med det bortskämda barnet. Eva Millet, journalist och författare av böckerna Hyper-paternity och Hyper-children: Perfect Children betonar att hyperbarn tenderar att göra föräldrarna stressade.

Hur ser livet ut för ett hyperbarn?

Hyperbarn är upptagna med aktiviteter som de egentligen inte tycker så mycket om. I detta fallet behandlar föräldrarna barnen som en investering. De tror att den tid och de pengar som investeras i deras barn automatiskt kommer resultera i framgång.

Barnen är mycket mer medvetna om detta än vad vi tror. Och den där pressen påverkar dem på alla nivåer. Deras liv blir fullt av stress eftersom de måste uppfylla andras förväntningar.

Det finns dock en annan sida: hyperbarn får all uppmärksamhet inom familjen. Som Miller säger: ”Du går hem till dem och du ser inte några bilder av vare sig farföräldrarna eller morföräldrarna. Du ser bara bilder av dem. De är kungarna och drottningarna i hemmet.”

Denna överstimulering gör att barnen känner att de är väldigt överlägsna, vilket är något som kan påverka deras personliga utveckling. De klarar därför inte av att hantera sina känslor bra, de blir lätt frustrerade och de kan även börja lida av samma ångest som deras föräldrar. De blir till det som Millet kallar för ”hyperbarn”. De är beroende barn som inte kan göra något utan föräldrarnas hjälp.

Men vad behöver ett barn?

Det är svårt att förstå exakt vad barn behöver för de har alla sina egna drömmar, önskningar och förväntningar. En sak står dock klart: de håller fortfarande på att lära sig att bemöta den riktiga världen så vi kan inte kräva lika mycket av dem som vi kräver av vuxna.

Detta är anledningen till varför föräldrarna aldrig bör försöka få barnen att ta över deras drömmar. Att tänka på deras universitetsutbildning innan de har blivit 10 är helt galet. Vi måste låta barnen utveckla sin egen personlighet och sina egna intressen. Vi bör låta dem misslyckas och lära sig sina begränsningar. De bör dessutom lära sig att misstag faktiskt kan hjälpa dem att utvecklas och bli bättre.

Mindre pengar, mer kärlek

Alla de där erfarenheterna, klasserna och lägren är väldigt kostsamma, men vi kan ändå inte förvänta oss att barnen ska uppskatta materiella saker. Anledningen till detta är att de än så länge inte förstår dem. Så istället för att vara bekymrad över om din 10-årings engelsklärare använder sig av det bästa materialet för att lära ut, bör du lära ditt barn hur man kommunicerar naturligt.

Under barnens uppväxt så bör de leka med andra barn. Detta innebär att de bör omsätta sina färdigheter i praktiken själva. Föräldrarna bör inte vara där för att göra allt för dem, utan bör vara där om barnet ber om hjälp.

Det är viktigt att barn lära sig att klara av oväntade situationer. Föräldrar bör bara ge råd, stöd och framförallt kärlek.

utforskasinnet