Nej. Vem har gjort det? Detta handlar om fascister, om terrorister, om brutala mördare. Det spelar ingen roll vart det sker eller vem som utför det. Sådant måste bekämpas i vilken form de än kommer. För att citera Nadia Murad: ”Hjälp mitt folk. Frita våra flickor. Utplåna terroristerna”

Nej. Vem har gjort det? Detta handlar om fascister, om terrorister, om brutala mördare. Det spelar ingen roll vart det sker eller vem som utför det. Sådant måste bekämpas i vilken form de än kommer. För att citera Nadia Murad: 
”Hjälp mitt folk. Frita våra flickor. Utplåna terroristerna”Om detta må vi berätta
Om detta må vi berätta. Om detta må vi aldrig vara tysta. Det är oerhört glädjande att yazidi-kurden Nadia Murad fick Nobels fredspris tillsammans med gynekologen Denis Mukwege.

Nadias berättelse berör mig personligen. Jag har träffat flera kvinnor och män som varit i IS-terroristernas händer. Det är oerhört viktigt att världen får höra om den enorma brutalitet som fortfarande pågår.  Ideologierna som möjliggör detta måste stoppas.

Nadia Murad tillfångatogs av IS 2014 när hon och tusentals andra kvinnor, många var bara barn, kidnappades från sina hem i Sinjarbergen i Irak. Jihadisterna dödade hennes mamma och sex av hennes bröder. Nadia togs tillfånga och såldes som sexslav men lyckades fly efter några månader. Dessa kvinnor blir behandlade på sätt som är så grymma att en vanlig persons fantasi knappt räcker till för att beskriva lidandet.

Jag träffade flera kvinnor som Nadia, och män, som varit tillfångatagna av IS. Deras berättelser kommer jag aldrig kunna skaka av mig. En gång när jag var i staden Kobane där jag drev ett rehabiliteringscenter, träffade jag en man som var yazidi-kurd. Han tog upp sin telefon för att visa ett sms han fått. Meddelandet var skickat från en bordell i IS så kallade huvudstad al-Raqqah.

Sms:et var skickat från en 16-årig Yazidi-tjej som skrev att hon befann sig tillsammans med 800 andra kidnappade tjejer mellan 8-25 år gamla som misshandlades och utnyttjades som sexslavar. På något sätt hade hon kommit över en telefon och skickat meddelandet till mannen jag stod och pratade med eftersom de var släkt och hon kunde hans nummer. Hans ögon tårades när han visade meddelandet för mig. Jag läste hur hon beskrev byggnaden de befann sig i och hur hon bönade och bad honom att meddela de amerikanska trupperna så att de kunde bomba byggnaden eftersom de inte orkade leva längre.

Jag kunde inte sluta tänka på de där kvinnorna, det berörde mig oerhört. Förutom de 800 visste vi att tusentals andra också kidnappats under den här perioden. Än idag beräknas 3000 fortfarande vara kvar i fångenskap. Att Nadia Murad lyckades fly och att hon trots det enorma traumat hon måste bära på, vågar berätta är väldigt starkt och viktigt.

Vid ett annat tillfälle under min tid i Syrien kom två patienter till mig. De hade fritagits efter att ha varit kidnappade under fyra dagar. När YPG/J attackerade byn där de hölls fick terroristerna bråttom och kunde inte ta med sig gisslan när de skulle fly. Istället tvingade de ner dem på marken och sköt dem bakifrån.

Attacken mot IS-fästet gick ganska fort och man hittade de här två killarna vid liv. Den ena, Ali, hade fått två skott i huvudet. Den andra, Agit, hade 6-7 skott i ryggen. Otroligt nog överlevde de båda och blev mina patienter. 

Agit var förlamad från ländryggen och nedåt och Ali andra från halsen och nedåt. Men båda kunde prata. I ungefär 8-10 månader arbetade jag med Ali och Agit. De var kraftigt traumatiserade och skadade av det de varit med om. Båda beskrev sakligt för mig vad IS gjort mot dem, hur de blivit systematiskt torterade ända fram tills att de blev skjutna. Ali och Agit berättade om hur de fått elektricitet genom sina penisar, hur de blivit knivskurna över hela kroppen och sedan fått salt i såren, hur flera män hade slagit dem med en tjock hård slang och bytt av när de blivit trötta.

Dorpec Kobane hjälper Zarin ta sina första steg under rehabiliteringen. Foto: Eget

En av dem beskrev känslan som att han inte hade några ben kvar i kroppen, utan var en blodig påse av kött. Sedan fanns det andra saker som jag bara anade, saker som inte sades. Den ena av dem ville alltid att vi skulle var ensamma. I många långa timmar lyssnade jag på deras och andras liknande berättelser. Jag ville att de skulle tömma sig, få ur sig så mycket det bara gick. 

Att Nadia Murad tilldelades Fredspriset är viktigt. Om detta må vi berätta. 

Jag försöker berätta så gott jag kan, jag har skrivet om mina upplevelser i boken Kobanesyndromet, jag föreläser en del, jag har skrivit här och jag berättar gärna vart och hur som helst om det jag upplevt. Vi får aldrig blunda för dessa saker. Vi människor får aldrig blunda för det som pågår runtomkring oss. Vi får aldrig göra oss ursäkter. De här sakerna kan inte relativeras. Ibland när jag är ute och pratar möter jag ängsliga kommentarer som, ”men man får ju tänka på hur IS skapades … ” eller ”Det gäller ju att inte brännmärka alla muslimer”

Nej. Vem har gjort det? Detta handlar om fascister, om terrorister, om brutala mördare. Det spelar ingen roll vart det sker eller vem som utför det. Sådant måste bekämpas i vilken form de än kommer. För att citera Nadia Murad: 

”Hjälp mitt folk. Frita våra flickor. Utplåna terroristerna” 

https://ledarsidorna.se/2018/10/om-detta-ma-vi-beratta/