anarkism

Anarkism [-kism] politisk åskådning som vill ersätta staten och statstvånget med fria sammanslutningar och fullständig frihet för individen.
Ur Focus 

Historia
Under början av 1800-talet började anarkistiska tankar framföras. Den första, nu kända, person som systematiskt arbetade fram ideologin är den engelska utopisten William Godwin. Ideologin finputsades senare av den franske moderna teoretikern Proudhon. Han är mest känd för att ha myntat uttrycket ”egendom är stöld”. Tänk till! Är det inte ett citat helt i anarkistisk anda?

1848 gjorde textilarbetare i Lyon, en stad i södra Frankrike, revolution. Svarta och röda fanor höjdes mot skyn. Anarkisterna gjorde senare den svarta flaggan till sin, medan kommunisterna valde den röda.

Marxister och anarkister förenades senare i den Internationella Arbetarassociationen, vilken var den första socialistiska internationalen. Denna splittrades dock 1871, bland annat på grund av att skillnaderna var för stora mellan kommunister och anarkister. Ur spillrorna av denna arbetarassociation bildades en anarkistisk international samma år som den förstnämnda gick under.
Syndikalismen
Drygt femtio år senare, 1922, bildades en syndikalistisk international, vilken påstås ha haft 3 miljoner medlemmar. Inte heller denna blev särskilt långlivad, utan krossades redan på trettiotalet.

Syndikalismen har sin grund i industriarbetarnas fackföreningsrörelse, främst i sydeuropeiska länder som Frankrike, Italien, Spanien och Schweiz, där anarkismen traditionellt varit stark. I Sverige bildades år 1910 fackföreningen Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC), vilken är Sveriges största syndikalistiska organisation med cirka 30 000 medlemmar.

Ryssarna Bakunin och Kropotkin såg under senare hälften av 1800-talet till att en riktning inom anarkismen kom närmare socialismen. Denna riktning utvecklades senare till syndikalismen, vilken inom anarkismen har dominerat under 1900-talet.

Anarkismens grundteori
Ordet Anarki kommer från det grekiska ordet Anarchia, vilket betyder ”utan härskare”. Detta är också det riktigt fundamentala inom anarkismen. Ingen ska härska över någon annan, vare sig det gäller mannen som härskar över kvinnan, den rike över den fattige, människan över naturen, föräldern över barnet, människan över djuren eller överklassen över underklassen.

Anarkisten menar att detta bara leder till förtryck i olika former. Istället vill han skapa ett samhälle baserat på inbördes hjälp och med fria överenskommelser istället för lagstadgade regler. Helsingborgsanarkisterna skriver i sin presentation av anarkismen i Sverige att ”Maktstrukturerna måste bort och ersättas av frihetliga, maktfria gemenskaper”.

En annan anarkistisk skrift vidrör också ämnet makt och härskande:

”Individens rätt är okränkbar för oss. Ingen, vare sig rörelse, institution, myndighet, organisation eller enskild individ har rätt att påtvinga någon annan vad det kan vara månde utan den andres samtycke. Vi erkänner inte majoritetens rätt över minoriteten enbart i kraft av större antal… Omvänt har ingen rätt att göra vad som faller honom in utan andras samtycke, om det berör fler än han själv.”

På ovanstående villkor skulle ett anarkistiskt samhälle mycket väl fungera, men frågan är om dessa någonsin kommer kunna praktiseras i ett helt samhälle. Egoismen – och därmed också maktbenägenheten – kan på sätt och vis sägas vara anarkismens största motståndare.

Anarkisten är emot allt som säger att man ska förlita sig på något annat än sig själv och sitt eget omdöme. Därför är anarkisten emot religion, och ”juridisk lag respekteras bara om den sammanfaller med vår egen uppfattning om brott och straff”.

”Horisontell solidaritet istället för vertikal lojalitet” är något fundamentalt inom anarkismen. Därmed är anarkisten anti-militarist, då deltagandet i ett krig skulle innebära att slåss mot människor man egentligen har gemensamma intressen med.

”Solidariteten ska inte gälla det egna landets intressen (som oftast är liktydigt med makthavarnas) istället är målet solidaritet mellan förtryckta världen runt”

Ur ”Vad är anarkism?”
Staten
Anarkisten är emot staten, eftersom han menar att den har egna maktintressen samtidigt som den är både auktoritär och hierarkisk. Auktoritär eftersom många beslut fattas över våra huvuden. Från vissa håll påstås även att staten försöker kontrollera våra känslor och vår tankeverksamhet genom att ha hand om utbildningsväsendet, men det bör tas med en stor nypa salt. För att tydliggöra hur lite staten egentligen behövs har en liknelse med medeltidens kyrka publicerats från anarkistiskt håll:

”På medeltiden var kyrkan inblandad i alla viktiga sociala verksamheter, och det var svårt att tänka sig att verksamheterna var möjliga den förutan.
…Kyrkan blandade sig i och kontrollerade ofta de sidor av gemenskapslivet som nu domineras av staten. Folk har lärt sig att inse att kyrkans medverkan är onödig och rentav skadlig. Vad de nu måste lära sig att statens dominans är lika fördärvlig och överflödig. Vi behöver staten lika länge som vi tror att vi så gör.”

Helsingborgsanarkisterna kritiserar också staten då de skriver att ”tilliten till myndigheterna utgör ett hot mot mänsklig solidaritet”. Med detta menar de att om inte myndigheterna hade blandat sig i lika mycket som idag hade människor i omgivningen blivit tvungna att ta tag i problemet och visa lite mänsklig solidaritet.

Det anarkistiska samhället
Den anarkistiska samhällsstrukturen bygger på förändringar från basen. Det ska alltså inte vara som i ett hierarkiskt samhälle som vårt där besluten går ovanifrån och ned, utan tvärtom vill alltså anarkisten att besluten ska komma underifrån. Han vill likna samhället vid sammanbundna cirklar istället för en stor pyramid.
En federation uppbyggd av fria sammanslutningar
Varje cirkel, eller fri sammanslutning som vi också kan kalla den, skulle ansvara för någon slags nyttighet eller egendom, exempelvis en fabrik eller bondgård. De berörda skulle automatiskt få möjlighet att vara med i den fria sammanslutningen, och därmed skulle produktionen vara i händerna på de som producerar.

Dessa fria sammanslutningar skulle ha makt att bestämma i en mängd frågor: Skulle alla få lika lön, skulle denna delas ut efter tesen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, eller skulle de inte få någon lön alls? Skulle egendomen delas upp mellan de berörda eller skulle den vara allmän så att alla fick bruka den? Skulle varor köpas, hyras eller fås helt gratis? Skulle man överhuvudtaget använda sig av pengar, eller bara använda dem vid invecklade varuutbyten?

De fria sammanslutningarna skulle säkert inte alla bestämma sig för samma system, utan det skulle forma sig efter de berördas behov på de olika ställena. Det skulle skapas ett samhälle ”lyhört för de växlande behoven hos föränderliga individer och grupper”.

De fria sammanslutningarna skulle vara delar i självstyrande kommuner. Styrelsen skulle bestå av representanter som när som helst skulle kunna avsättas. Det skulle inte bli som i vårt nuvarande system, där de utsätts för val endast en gång vart fjärde år.

Kommunerna skulle ha möjlighet att frivilligt ansluta sig till en federation med andra kommuner. Medlemmarna i denna federation skulle kunna samverka vid t.ex. byggandet av vägar och annan infrastruktur, medan kommunerna själva skulle bestämma i de frågor de inte anser behöva något samarbete. Således finns möjligheten att samarbeta samtidigt som kommunerna behåller sitt självstyre.

Det måste tilläggas att det är näst intill omöjligt att säga hur samhället skulle se ut vid ett anarkistiskt styre, då det skulle vara de breda lagren som skulle skapa det på sina villkor.

”Vägen får inte vara fastspikad och detaljfrågor är till för att lösas i den konkreta situation i vilken de uppstår.”
Ur ”Vad är anarkism?”

Upprättandet av ett anarkistiskt samhälle
Det finns inom anarkismen många olika synsätt på hur ett anarkistiskt samhälle ska upprättas. Där finns allt mellan radikalpacifister och terrorister.
Pacifism
Leo Tolstoj, rysk författare som genom sina radikala åsikter banade väg för den ryska revolutionen, var en av förespråkarna för pacifismen. Han ansåg att folket skulle vägra underkasta sig all form av tvång, vilket bland annat skulle innebära vägran att betala skatter och göra värnplikt. Detta synsätt påverkade senare den indiske frihetskämpen mahatma Gandhi.
Våldsattentat
Den rakt motsatta sidan inom anarkismen ville uppmärksamma allmänheten på problemen i samhället genom att utföra diverse attentat. Bland andra kan mordet 1901 på USA:s dåvarande president William McKinley nämnas. Detta tillvägagångssätt var mest utbrett i slutet av 1800-talet, och anses nu tillhöra det förgångna. Helsingborgsanarkisterna kritiserar anarkistiska attentat i sitt häfte om anarkismen i Sverige:

”Exemplets makt är det viktigaste medlet vi har i kampen för ett bättre samhälle. …Genom att starta frihetlig produktion, frihetligt boende, frihetliga medier, undervisning osv får vi folk intresserade av det samhälle som vi vill skapa. Detta lyckas vi inte med genom fönsterkrossning och slag mot polisen.”
Direkt aktion
Ovan skildras också kampmetoden ”Direkt Aktion”, vilken syftar till att spontant upprätta det man vill åt, fast till en början i mindre skala. Vill man ha ett samhälle uppbyggt kring olika former av kooperativ kan man helt enkelt starta ett eget boendekooperativ tillsammans med några likatänkande. Nästa steg kan sedan bli att starta egna producentkooperativ, daghem, skolor och varför inte också banker?

Det viktiga för ett anarkistiskt kooperativ är dock att se till att det inte blir några privatekonomiska intressen inblandade, då det i så fall inte främjar den anarkistiska läran, utan snarare den kapitalistiska. Kooperativet ska ej heller ta emot några bidrag från staten, utan ska visa att det klarar av att stå på egna ben.

I och med att Direkt Aktion tillämpas försvinner skillnaden mellan vad man säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör. Andra effekter är att den anarkistiska andan hålls levande samtidigt som man både praktiskt och mentalt förbereds på en anarkistisk samhällsstruktur. Detta gäller inte bara medlemmarna i kooperativet, utan också folk i allmänhet om de ser att detta fungerar.

Författaren till häftet ”Vad är anarkism?” skriver att ”genom att ingripa i den faktiska verkligheten förändrar vi både den och oss själva”, och visst har han rätt i det. Helsingborgsanarkisterna vidrör också ämnet:

”Vi får inte hålla på och krossa hela tiden, utan vi måste prioritera uppbyggandet av ett parallellt samhälle, här och nu.”

Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, går till och med så långt att de i sin principförklaring skrivit in att ”SUF ser den direkta aktionen som medlet för att förändra samhällle och levnadsvillkor”.
Revolution
Vissa anarkister anser att deras utopi är så pass långt ifrån vårt nuvarande samhälle att det är nödvändigt att krossa detta och göra revolution. Bland annat skriver Helsingborgsanarkisterna:

”Vi måste lära oss att inte vara mjäkiga mot makthavarna. Att buga med keps i hand för patron är ett beteende som måste få ett slut. Vi kan inte stå och le när de spottar oss i ansiktet gång efter annan.”

Visst anar vi en uppmaning att gå ut och starta en revolution!

Revolutionen ska inte ledas, eftersom det då bildas en hierarki, utan anarkisterna ska ”bara” ”agera anarkistiskt för att påverka människor till en anarkistisk medvetenhet och revolutionär beredskap, så att den eventuella revolutionen fortsätter på den inslagna vägen mot anarkin”.

Detta skriver författaren till ”Vad är anarkism?”, och huruvida det är så stor skillnad på detta tillvägagångssätt och att leda får du själv avgöra. De revolutionära syndikalisterna hanterar också samma dilemma genom en lek med orden. De gör nämligen skillnad på orden ”leda” och ”vägleda”.
Skillnaden mot kommunismen
Den anarkistiska internationalen klargjorde strax efter separationen med marxisterna 1871 sina ståndpunkter angående makt och ledarskap:

1. Proletariatets första plikt är förstörandet av all politisk makt
2. Varje upprättande av en sk provisorisk och revolutionär politisk makt för att genomföra denna förstöring kan blott innebära ett ytterligare bedrägeri och skulle för proletariatet medföra samma faror som alla för närvarande bestående regeringar

Syndikalistiska Ungdomsförbundet angriper också revolutionära maktstrukturer:

”Auktoritära revolutionärer, som anser att en samhällsomvandling inte kan genomföras utan en styrande elit som tar över statsapparaten. Även om de lyckas blir de beroende av staten, dess polis och militär för att behålla makten. De tror att staten sedan ska vittra bort av sig själv och ersättas av idealsamhället. De exempel som finns på denna väg avskräcker och visar hur makt korrumperar. Auktoritära revolutionärer representeras i Sverige av olika kommunistiska partier.”

Detta är den största brytningspunkten mellan kommunister och anarkister. Anarkisten tror inte på proletariatets diktatur, utan vill avskaffa även denna maktstruktur. Nedan utreds densamma:

”Kanske kommer det inte finnas en privilegierad klass som sådan, men det kommer att finnas en regering och, låt mig understryka det, en ytterst komplicerad styrelse som inte nöjer sig med att styra och administrera massorna i politiskt avseende, som alla nuvarande regeringar gör, utan också i ekonomiskt avseende. Den koncentrerar i sina händer produktionen och den ”rättvisa” fördelningen av inkomster, jordbruket, grundandet av nya fabriker, organisationen av handeln och framförallt försörjningen av produktionskapital med staten som den enda bankiren.”

Bakunin, över 40 år innan det kommunistiska maktövertagandet i Ryssland

Många anarkister tror alltså på en spontan revolution utan någon grupp som leder den, och under tiden som revolutionen pågår ska samhället formas – underifrån som alltid.

Debatt
Förutsättningen för det anarkistiska samhället är att folk klarar av ”frihet under ansvar” , men det är definitivt inte alla som gör det. Reidar Larsson, författare till boken ”Politiska ideologier i vår tid”, skriver:

”Anarkismen har den ljusaste, mest positiva människosynen av alla politiska ideologier… Människorna anses vara perfekt sociala, benägna för fredlig samverkan och social harmoni. Människorna verkar också vara fullkomligt jämlika i sin politiska kapacitet”

Det är den, som jag ser det, största svagheten inom anarkismen. Jag har personligen väldigt svårt att tänka mig ett samhälle med över hundra invånare som klarar av att leva på anarkistiskt vis. Som tidigare nämnts tror jag att egoismen skulle sätta stopp för detta. Frågor som ”Varför ska jag jobba när inte han gör det?” skulle garanterat dyka upp förr eller senare. Produktiviteten skulle med all sannolikhet sjunka drastiskt. Detta är något den tidigare nämnde ryske tänkaren Pjotr Kropotkin starkt motsatte sig:

”På jordbrukets område kan det ses som bevisat att om bara en liten del av den tid som varje land och region idag lägger ned på sitt jordbruk istället användes för att på ett genomtänkt och samhällsekonomiskt sätt genomföra förbättningar av jorden skulle det bara behövas 14 dagar för att odla ett års brödföda för en genomsnittsfamilj på fem personer. Och arbetet skulle inte vara det hårda slavgöra som vi såg förr utan det skulle vara sådant att varje frisk man och kvinna här i landet skulle ha möjlighet att göra det”

Och detta ska komma från en av anarkismens största tänkare! Det är ju inget annat än ren och skär lögn. Hur ska en ideologi med en sådan företrädare kunna bli betrodd? Det är ett praktexempel på hur utopisk anarkismen kan syna...